tag: självinsikt

Ha ha, började tänka på ifall jag skulle börja sortera mina inlägg i kategorier, sk taggar. Som vissa har "smink", "inredning" osv.

Skulle väl bli följande

Politiska rants
Pretentiösa jävlar
Full
Resor
Djur
Populärkultur
.....

lean back

Väljer att illustrera känslan inför min semester med en gammal klassiker.

Nu: tom inombords. Samt: oerhört fattig.

Det var ungefär lika kallt i London som här tror jag. Vi frös ganska så mycket. Jag köpte nya sneakers (amen ja nu snöar det igen tack tack) samt lila leopardtajts och lovely tingel tangel på Portobello. Vi åt även på en fabulous italiensk restaurang i Notting Hill, hängde med J och drack massa öl framför brasan på pubar (ok brasa fanns bara på en av pubarna). Jo, och så åt vi asbra frukost varje dag. Det går faktiskt att hitta bra mat även i England, börjar fatta det nu.

Är nöjd med att vi lyckades klara av Oxford St på tre timmar. Annars är det ju lätt att man går in på Top Shop, bright eyed and bushy tailed på ivrig jakt efter nya läckra trasor, kommer på sig själv fyra timmar senare med att vandra omkring, vilse och hålögd, utan någon vilja att leva längre men utan förmåga att ta sig därifrån pga rädd att ha "missat något".

noterat

Jag vill att det noteras att jag var ute på lokal igår. Efter London-planering med E i hennes lägenhet (där vi frös) och middag på Indian Curry Hut (där vi frös) och melodifestivalkväll hos I (där det var VARMT oh praise the lord, samt tre ystra hundar lekte), fick E och jag ett galet ryck och bestämde oss för att gå till M0riskan.

Det är inte ofta nuförtiden man blir sugen på att gå ut och dansa efter en hemtrevlig kväll i tv-soffan, särskilt inte när det är 15 minus.

Sen att musiken var trist och vi dansade i kanske tio minuter sammanlagt.
Men ändå.
Bara själva faktumet.

wear more ice than the bears at the polar

Alltså. Det är. Så kallt.
Hade glömt exakt hur fasansfulla de förra två vintrarna var. Njöt skamlöst av den milda, i princip snölösa, vintern vi har haft nu utan att förbereda mig på detta vansinne.
En vän från Norrland berättade igår att när hon bodde där hade hon alltid en tändare i väskan för att kunna tina sitt cykellås. Sånt sysslar vi inte med här i Skåne. Här kommer varje tendens till vinter som en chock oavsett vilken gång i ordningen det är. Jag har som sagt nyss genomlidit två hemska vintrar, ändå var tanken igår: "konsert på Mejeriet? Jag cyklar!"
Min "logiska" tankekedja var att visst, mitt lås kommer nog att frysa. Men jag föredrar att stå och blåsa varmluft på det en stund framför att gå hem, utifall det blir så sent att stadsbussarna slutar gå.

Men det handlade inte om en minusgrad igår. Det handlade om minst tio. Låset fryser oavsett vad, men tio-femton minusgrader gör att man inte klarar av att stå ute. Alls. På vägen till Mejeriet stannade jag för att ta ut pengar. De två minuterna jag var utan vantar var tillräckligt för att mina händer skulle börja förfrysa. När jag väl kom fram var de så stela att jag inte kände dem. Kunde inte låsa cykeln. Kunde inte ta av lamporna. Det var så kallt att man verkligen kände att varje sekund förde en närmare döden. Var tvungen att be om hjälp.

Ingen var sugen på att göra något efter konserten. Varför skulle man vilja tillbringa mer tid än nödvändigt utomhus. Hällde hett vatten på mitt lås och cyklade hem i vansinnesfart. Ändå frös jag så mycket att jag fick välja mellan att låsa cykeln och låsa upp porten (båda krävde att jag tog av vantarna). Som sagt. Sekunder.

Idag ska jag in till Malmö. Det framstår som en polarexpedition. Vet ej om jag kommer att överleva.

dags igen

Veckan är snart slut. Jag är galet trött varje dag. Sover som en stock varje natt, förutom när jag vaknar till med ett ryck ibland. Trots att jag sover ungefär åtta timmar vaknar jag alltid mitt inne i den djupaste dröm när klockan ringer, vilket innebär att jag är sjukt trött oavsett hur många timmar jag sovit.

Nästa vecka blir dock en MYCKET BRA VECKA. Först ska jag till Stockholm på kurs, bo på fint hotell, och försöka att inte äta för mycket av kakbufféerna eftersom jag SKA TILL LONDON IGEN i slutet av veckan. Det känns som vanligt helt abstrakt. London. I februari. Bara sådär, av ingen särskild anledning alls.

Ville bara säga det.

Annars... intressant "uppföljning" på det jag skrev om igår med KD-mannen som spårar ur på FB. Att de aldrig lär sig. Spontan tanke - som min vän L uttryckte det - görs inte dessa "underklassturer" redan? Beatrice Ask hälsar på i Seved i en kvart osv. Pekar på hur "det är" och alla "problem" och "varför" (observera citationstecknen = är tveksam på att hon verkligen förstår något av det). Låter sig filmas med några fattiga. Skakar hand med någon kommunpolitiker. Förfasar sig över brottsligheten. Åker hem. Skickar nationell insatsstyrka.
Enda skillnaden nu är väl att den här KD-mannen verkligen avslöjar det förakt han känner för den här "underklassen" som han vagt har en uppfattning om vad det är.

vem tittar på vem

Men hörni. Det här överklassafarit va. Läste t.ex DN idag (fast Aftonbladets artikel var bättre och roligare). Jag blir så jävla arg. På vilket sätt är det här annorlunda än valfri turistbuss till kåkstäderna i Sydafrika där man kan titta på och tycka synd om fattiga människor? Eller för den delen valfri härligt billig resa som vi västerlänningar gör till fattigare länder på våra semestrar där vi kan mysa över hur "glada och gästvänliga" folk är, de servar minsann "alltid med ett leende" (mycket vanliga formuleringar).

Det kan fan vara nyttigt för Solsidans invånare att vara aporna i buren för en gångs skull. De tror att de på något sätt har förtjänat sin trygga isolering i villaområdet, och så fort någon annan vill syna dem i sömmarna, utsätta dem för samma exotifierande turism, blir de rasande och kastar ägg på folk?!
Just äggen var väl ungdomar, men ändå. Det visar väl hur de växer upp utan att någon gång ifrågasätta sin egen position.

Det är som när någon, säger inte när eller var, berättade att de hade fått ett litet renoveringsjobb gjort av polacker, och de var minsann så duktiga och trevliga och "ville inte ha mer än en kanna kaffe för besväret". Man bara eeeeeehhhhhh.... de kanske förtjänar mer än en kanna kaffe för ett byggjobb utfört i Sverige? Men visst, svenskar har ju en tendens att njuta fördelarna av hur lite folk tjänar i andra länder. Det är ju så vi finansierar våra resor till Thailand (de är så glada där ju!!!)

okej, bara ETT till

Har ju ägnat en stor del av dagen åt att googla Sound of Arrows bilder/videos, samt skicka fram och tillbaka till J. Hur kan man inte älska gay-estetiken hos straighta killar, eller "strays" som jag nu har börjat kalla dem (testar). Har "akuten" på jobbet den här veckan men är rätt värdelös som hjälp på det området. Det mest akuta idag blev följaktligen att hitta nya pastelliga bilder på SoA att ha som skrivbordsbakgrund.

Att varken J eller jag är ihop med en SoA-typ av snubbe är ett mysterium. Ser framför mig ett parallellt universum där vi båda är ihop med en SoA-snubbe. Vi har inga egna liv utan följer dem på turné. Står backstage och tittar, hänförda. Ibland går vi ut på stan och köper nån bomberjacka eller urringat linne till dem.

Äsch, problemet är ju det gamla vanliga, att jag aldrig hade härdat ut i media/kultursvängen, typ på branschfester och hippa klubbar osv. Jag tänker därför tacka nej till att dejta SoA. De får klara sig ändå.

Läste en intervju i Rodeo med dem, där de å ena sidan säger att de kan alla trender, men å andra sidan att de inte är medvetna, typ att de får ut alla behov av image i bandet. Men de är nog lite intresserade ändå av mode, för de är ju intresserade av estetik. Ha ha! Estetik! (Ja, jag är medveten om att jag använde det själv ovan, men bear with me)

Det är som när Oskar Linnros påstår att han inte bryr sig om hur han ser ut. Det är iofs en lös tolkning av mig baserat på en intervju jag läste för längesedan i Café eller nåt, men jag tror att det handlade om att reportern (som vanligt) gjorde en jämförelse med Daniel Adams-Ray som ju håller på med mode och alltid är... intressant klädd (obs ändå snygg). Själv hasar Oskar runt i gamla trasor (som han ju också sjunger om) och är allmänt sjavig i jämförelse.
Ändå står han ju där i... Gubbrummet eller liknande (drar till med nåt namn jag hört) i sin tillrättalagda frisyr, urringade t-shirt och nån skinnjacka.

Man bara, du är INTE ointresserad eller immun mot trender! Det blir liksom bara värre av att förneka det. SoA är intresserade av den estetik som är snygg i den kontext de befinner sig, det vill säga media och musikvärlden (i Stockholm?) som ju är enormt trendkänslig. Att paketera det här inflytandet utifrån som "ett intresse för estetik", som att det lite annorlunda och finare än att vara intresserad av mode och trender... ja, det känns lite tramsigt.

Förstår inte varför folk måste försöka distansera sig så väldigt från den bransch de befinner sig i. Det blir nästan lite pinsamt. ERKÄNN BARA ATT NI GILLAR DET.

Vill dock vara tydlig med att SoA är väldigt bra. Och har en "snygg estetik".

(jag ska snart sluta prata om dem)

He he. Igår var jag på dans i Lund. Det var ett gäng unga dansare från olika delar av världen som dansade fram någon slags story. De var mycket duktiga! I programmet såg alla snubbarna likadana ut, men när en av dem kom ut på scenen... han var en sån jävla hipster! Mustasch, fluffig lockig lugg, urringad tröja, lång och gänglig.
Det var typ "hej jag dj'ar på belle epoque" och sen bara.... galen modern dans!
(han var givetvis svensk)

Det var oerhört svårt att ta honom på allvar. Dansare brukar se, jag vet inte, tidlösa ut. Eller ganska alldagliga. Neutrala. Som mest extremt: esteter.

Roligt i alla fall.

Satt också och tänkte mycket på hur dansare går. Plattfotat, rump-putande. Undrar om de gör det privat också? Kroppen kanske blir sådan.

DRABBADES AV ENORM FREDAGSPEPP idag. Köpte ett par byxor och ett halsband på Gina, samt två (2) öl till i kväll. Ska se Sound of Arrows. Har ju hamnat i en revival av manliga elektronikaduos - finns som bekant en outsinlig källa. Funderar på att göra en låtlista. Ja?

i mars smäller det!

Har NÄSTAN läst ut bok tre i Hunger Games.

Är helt orimligt peppad på filmen som kommer snart. Dock: vad är grejen med Miley Cyrus boyfriend som Gale??? Man bara "lämna honom omedelbart bakom dig"

tips från coachen!

Ni0-till-fem har ju en kompis som heter Nina. Hon bl0ggar på Resumé. När jag har tittat in där någon gång ibland har hon väl verkat relativt vettig. Säkert en trevlig tjej. Men nu har hon skrivit ett inlägg om vad man ska göra den här tråkiga månaden januari då folk tenderar att ha mindre pengar än vanligt.
Alltså.
Det är så dumt att jag inte har kunnat sluta tänka på det.

Hon tycker att det är trist med tanken på att laga mat hemma och ta med matlådor. Och det är det ju. Det kan ju tänkas att man gör det ändå eftersom en lunch ute kostar runt 80 spänn. Men i alla fall.

I stället tycker hon att man ska be sin chef om mer pengar. Då "smälls det på ett par tusenlappar". Och så ska man jobba vid sidan av sitt jobb. Med typ en blogg eller foto eller events eller så. Jadu, man märker att du inte är statligt anställd! Några tusenlappar! Bisysslor!

Ja, och så ska man sluta köpa modetidningar och lite sånt.

Ju mer man tänker på det, desto mer briljant blir det!
För det första:
Tipset är alltså att sluta med onödig konsumtion. Om du inte har råd med att köpa en tröja den här månaden... köp den inte! Det är tipset. Fem luncher ute kanske motsvarar fem modemagasin, men det är liksom roligare att illustrera detta ovärderliga tips i tidningar än i matlådor. Tack, Nina!

För det andra:
Det är ju verkligen den här publiken som behöver tips? De som får dra ner på sin konsumtion av modemagasin för att "klara månaden". Or not. Det är inte backlashen efter att ha försökt ge sin familj den typ av jul som konsumtionssamhället förespråkar fastän man inte har råd, samt dunsen av lite ovälkomna årliga eller kvartala räkningar i brevlådan som gör skillnad för folk. Det är deras konsumtion av tidningar! Samt att de inte har kommit på tanken att be om en löneförhöjning, som bara för att man är så tuff att man ber om det kommer att ge dem extra tusenlappar.

Man kan väl ta det här ett vettigt steg längre: få inte så många räkningar. Det är mitt tips! Även: tjäna mer pengar. Också bra.

Aaaallltssså. Se gärna mitt trista inlägg nedan om den rika medelklassen som saknar insikt om sina egna privilegier. Möter det dagligen i form av t.ex vardagsrasism eller den här typen av attityd. Jag tillhör själv den gruppen. Men jag försöker åtminstone reflektera över min position.

sju på morgonen

Fasen också. Glömde att jag skulle börja jobba senare idag för att kunna hämta ut ett recept. Önskar att jag hade tänkt på det igår när jag låg och inte kunde somna, men gick tyvärr upp sex som vanligt.

Ligger nu i soffan och tittar på mtv. Är så trött att jag blir helt fascinerad av musikvideorna. Även om låten inte är så bra måste jag se hela och bara "undrar hur det slutar?"
Utom när det är Taio Cruz. Då behöver man aldrig undra.

En anledning till att jag inte kunde somna var att jag låg och läste den andra boken i Hunger Games-serien. De är helt fantastiska! Så sjukt spännande. Jag kom fram till att anledningen till att jag tycker så mycket om dem är ungefär samma som varför jag gillade Stieg Larsson-trilogin - för det gjorde jag faktiskt.
(Dock overklig upplevelse att t.ex befinna sig i San Francisco i någon bokaffär och de bara "Do you know Steeg Larsun? Everybody has read his books!", och man bara "ok....")

Stieg Larsson-trilogin är inte på något sätt litterära mästerverk, han trycker in för mycket journalistiskt pladder för det. Men de handlar om triumf över ett sjukt samhälle. Hjältarna är nästan superhjältar. De är sjukt smarta och kompetenta med en massa finurliga skills, och i slutändan kommer de att överlista skurkarna. Det är så skönt att läsa en sådan bok. Allt är jobbigt, men man vet att de kommer att vinna. Hunger Games är likadant. Hade man själv befunnit sig i den situationen hade man ju varit totalt maktlös, men huvudpersonerna inger hopp. De är så smarta och duktiga att man tror att de kan vinna mot alla odds.
Älskar det.

Apropå författare som knappt inger hopp - läste om Joyce Carol Oates "Änkans Bok" på Bokhora igår. Det här är en bok jag inte vågar läsa, eftersom jag likt Johanna har insett att Joyce som person inte motsvarar den bild man får av henne i hennes böcker. I princip alla hennes böcker jag har läst - och det är en hel del även om det förmodligen är en minoritet av vad hon skrivit - har en stark feministisk underton. Tycker jag. Männen är alltid as, men å andra sidan är det sällan någon person överhuvudtaget som är sympatisk. Obs att detta är positivt! Hon skildrar verkligen mänsklighet. Även om karaktärerna är osympatiska sympatiserar man ändå med dem.

För mig är det obegripligt hur en författare som t.ex har snott ihop "Dödgrävarens dotter" kan vara så otroligt färglös som person. Hon har gjort ytterst tveksamma uttalanden om feminister, och... ja, läs Johannas krönika om hennes äktenskap.

Det är väl bara att inse att man får nöja sig med att läsa hennes böcker och strunta i hur hon själv är.

ej snäll nu

Hm. Jag drar mig lite för att skriva det här, för det är ganska osympatiskt. Men jag har verkligen börjat tänka mycket på:

folk som är desperata efter en man

Har läst flertalet bloggar på senaste tiden med detta tema. Att inte kunna vara själv, att typ orka vara singel i två månader, sen blir man liksom kär, för man är inte en person som klarar av att vara själv. Jag blir så irriterad. Det är bloggar jag gillar också. Men jag klarar liksom inte att man "inte är gjord för att vara själv" och "allt känns så mycket roligare om man har en kille som snusar en i nacken". Och det kliar i hela mig att bara skrika "men SKÄRP DIG FÖR FAN!"

Men så kan jag ju inte relatera till det där med att vara en förhållande-person. Jag har visserligen dejtat folk, men aldrig bott ihop med någon. Aldrig varit tillsammans i åratal. De här personerna jag talar om verkar tro att de har "svårt att bli kära" om de "bara" har varit kära i fem personer i sitt liv. Då vill jag också skrika. "Men sluta, du blir ju kär skitlätt"

På ett sätt är jag såklart avundsjuk och bitter (se nedanstående inlägg). Men det är faktiskt irriterande på riktigt också. Ingen av mina kompisar är på det sättet. De kanske är ihop på löpande band, men jag har aldrig hört någon uttrycka sig som att allt är så mycket bättre/mysigare/enklare i en relation.

Ville bara säga det. Att jag stör mig.

om ni undrade

Festen var inte rolig.

Men jag hade roligt fram tills dess att jag kom dit.

In other news: "kärlekslivet" alltså. What a bitch.

ett par saker bara

Kommer ni ihåg den här skandalen om pälsmössorna? De där fula ribbstickade med en fluffig boll högst upp? Prinsessan Victoria hade en och det blev ramaskri när det visade sig att ulliga blårävar (?) blev flådda levande typ för att göra en jävla boll till en jävla mössa.
I alla fall.
Massor av människor har de här mössorna fortfarande. För det första fattar jag inte hur man kan ha missat den nyheten, och om man inte har missat det, varför köper man de här mössorna som ena jävla psykopater hatar ni djur eller??? hur dum i huvudet får man vara det är en meningslös jävla BOLL inte ens något som håller er varma?!

För det andra. Så jävla fula mössor.
Blir så provocerad.

En annan sak bara. Jag tycker verkligen inte att damnyouautocorrect är roligt. Har försökt. Folk postar en massa sådana "skämt". För det första verkar det oftast fejk. För det andra. Tycker inte det är så roligt? Ojdå, där skrev man fel. Liksom.
"När jag kommer hem ska jag prutta i mig hamburgare"
"Va???!"
"Oj, jag menade trycka"

Jaha.

the hipstamatic syndrome

Nu är det på tapeten igen: är man en hipster eller inte?

Ingen vill erkänna det, vilket enligt gängse uppfattning automatiskt betyder att man är det. En lose-lose situation. Om inte ens Parisa kan erkänna att hon är en (eller åtminstone umgås med dem) har vi ett problem.

Tyvärr tycker "folk" att det är roligt att håna sådana som mig som har tendenser samtidigt som man föraktar hipsterdom. Det är en s.k "svag punkt".

Nu har jag i alla fall blivit övertalad - ännu en gång - att gå på Nöjesguidens jävla fest på torsdag. Varje år gör man samma misstag, varje år är det fruktansvärt tråkigt. Samma "folk" som har hånat mig har nu gjort det till sin livsuppgift att presentera mig för alla Malmös hipstersnubbar som jag sedan ska få ihop det med. Lär väl stå där i nåt sjok från Weekday och lånade Acneskor och se obekväm ut i ett hörn.

Man skulle öla bort kvällen, men tråkigt nog har jag drabbats av magkatarr efter julhelgens begivenheter. Kom till jobbet i morse, min kropp fick uppenbarligen panik. Satt med magkatarren från helvetet i över en timme och bad tyst om att få dö. Kroppen bara "noooooo, gå hem med dig!!!"

fan också

Fan också.

jul igen

Annars måste jag säga att julen var ganska lugn, om man med "lugn" menar att ingen bråkade högljutt. Min farmor som blir gaggigare och gaggigare hade en tema-bli-full-på-snaps-and-tell-it-like-it-is-jul. Dock helt lösryckta saker som ingen fattade. Det sämsta med henne är att hon bara blir mer passiv-aggressiv med åren. Jag hatar sånt. For instance:

Jag och pappa sitter djupt försjunkna i böcker. Min farbror lyssnar på e-bok eller dylikt. Farmor säger något random rakt ut i luften. Ingen reagerar pga är sysselsatta med annat. Hon bara *djup suck* "ja nä det är klart att ni inte vet det..........varför skulle ni bry er om det.....................det är väl bara jag som yrar igen".
Man bara vad vill du?????

Plus att hon konstant antastade min yngsta kusin som ändå inte ville vara där eftersom han är ett sk "svart får" och lite gangster som drar runt på stan hela nätterna och "hittar på bus" (formulering av farmor) (hon vet iofs inte hälften)

Det jag inte fattar är att det blir ett så stort fokus på alkohol. Det är som att de andra en gång om året släpper loss, och då spårar de ur totalt. Min pappa är ju bättre på att hälla i sig, men riktigt så mycket super han väl ändå inte genomsnittlig helg. De triggar varandra på något sätt. Nu har mina kusiner också blivit så gamla att de får dricka alkohol hemma, vilket gjorde det ännu värre. Efter ölen och snapsen till maten skulle whiskyn fram. Och de andra spritflaskorna.
Tur att jag inte gillar sprit så mycket, annars hade väl jag också däckat.
Jobbigt minne av kvällen:
min pappa och farbror är så "lulliga" att de måste gå ut gå en sväng. Inser efter en stund att de inte har kommit iväg än. Går ut i hallen för att kolla. Ser att min pappa var tvungen att sätta sig på golvet för att få på sig skorna, och sedan hänga i dörrhandtaget för att komma upp.

Nästan 60 är han stora karln.

Vi hade det i och för sig trevligt samtidigt.

iphone-jäveln

Jag vill måla upp en scen för er som en introduktion till julen.

Ganska tidigt i fredags skulle jag ta en stadsbuss till centralen, hoppa på ett tåg, åka hem till mamma, ta bilen till Linköping, åka tåg därifrån vidare. Nåväl. Tyckte jag var ute i hyfsat god tid. Gick ut i regnet med min tunga väska och diverse påsar/handväska. Tog upp min nya iphone ur fickan för att kolla tiden. Såg plötsligt bussen komma (för tidigt). Började springa. Han stannade (med spydig kommentar om att det är bättre att vara ute fem minuter i förväg - avstod från att svara). Vi åkte iväg. Hittade plötsligt inte telefonen i fickan. Grävde desperat i allting i fåfängt hopp om att det kanske inte skulle vara så att jag tappat den.
Jag hade givetvis tappat den.
På gatan.
I regnet.
En helt ny iphone-jävel.
Kastade mig av bussen, sprang tillbaka släpandes alla mina saker. I regnet.
Såg telefonen ligga ensam och sorgsen på asfalten, slängde ifrån mig alla saker, tog upp den, tryckte den mot bröstet som ett barn. En lastbil som hade svängt in på mitt område för att vila eller dylikt fick sig väl en intressant show där.
Gick tillbaka hem, halvt snyftande. Lindade in telefonen ömt i hushållspapper.
Tog senare buss.
Vågade inte prova att sätta på telefonen på hela julen ifall den skulle vara sönder. Men den funkar!!!!!! LÄTTNADEN.

den som väntar på nåt gott ;) :D :/

Jag vet att det är lite tunnsått med inlägg, men tänk på att det är jul snart och i vanlig ordning lär jag ha en uppsjö av traumatiska historier att dela med mig av sedan!
Spännande va?

Vissa saker önskar jag att jag vågade säga mer om, som hur arg jag blev på jobbet häromdagen. Men jag har lärt mig den hårda vägen att det INTE är värt det. Trots att det är saker jag tänker mycket på.

iphone debacle

Sitter här och unnar mej saker. Pizza med talleggio, svamp och soltorkade tomater. Godis. Igår öppnade jag en flaska rosé bara sådär. Drack inte upp hela = pluspoäng. Funderar på att ta mig ett litet glas nu, men jag ska in till Malmö på Johnny Cash-kväll.

Överlag känner jag ett behov av att trösta mig efter den pinsamma iphone-historien nu i veckan. Nu ligger det en jävla iphone i min hylla, kan inte använda den förrän jag får ett mindre simkort. Om vi säger såhär: mitt nya telefonavtal är inte jättefördelaktigt. Jag har blivit, om inte totalt blåst, så i alla fall ganska blåst. Skäms för hur korkad jag var. Men ni vet hur försäljare är, de spottar ur sig siffror, bonusar, ringer samtal hit och dit. Man står där, varm, svettig, funderar på om man ska ta av sig mössan, men man vill ju inte att han ska se att man är helt svettig i håret, håller på att tappa vantarna hela tiden, och nej jag gillar ju inte min telefon så mycket men behöver jag verkligen en iphone ja kanske ändå det låter ju bra det han säger... Och så skriver man på.

Inser att en iphone är jävligt dyr, och om man ser det på det sättet har jag kanske inte förlorat SÅ mycket på affären, men mer än jag hade tänkt mig definitivt. Först fick jag panik och ville åka ut till Mediamarkt och skälla ut försäljaren och hans chef och kräva att avtalet annulerades, men igår kväll samlade jag mig. Jag har tecknat ett abonnemang, det står på avtalet att jag ska ha nytt nummer, och nej, försäljaren kanske inte var helt tydlig, men jag får faktiskt skylla mig själv. De kommer inte att riva avtalet. Jag får se det som en dyrköpt läxa.

Kanske tar ett litet litet glas rosé ändå.